Smakebit på søndag: Shtum

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Helgen har varit riktigt lugn. Jag började den med att hämta Theo och Thor med brorsan på förskolan och sedan blev det att leka med dem. Sambon hämtade mig där och vi åkte in till stan och hämtade hem mumsig indisk mat från Namaste.
På lördagen gjorde vi inte så mycket mer än att åka och träna. Idag är det söndag och vi har städat, haft besök av svärföräldrarana, åkt iväg med återvinningen och kollat på tv-serier. En riktigt lugn helg alltså och det behövdes efter en intensiv och psykiskt jobbig vecka på jobbet.

Denna veckas smakbit kommer från Shtum av Jem Lester. Boken handlar om ett par som har en autistisk  10-årig pojke som heter Jonah och de får allt svårare att få livet att gå ihop. Noah pratar inte , därav titeln Shtum (tror jag). Författaren har själv en autistisk son.

Från sidan 3:

Emma waits in the kitchen because the smell make her gag. So the day unravels like every other: bath running, Jonah standing half-sodden while I open the windows, remove the bedsheets and spray the mattress cover with disinfectant. The sheets I ball together with his reeking pyjamas. The aromatic nappy and the soiled wipes get tied in aplastic bag, and in he hops – the bubble-covered water turnig to consommé on contact. I clean him vigorously, showering off the stubborn bits, and dry him with his navy towel – any other provokes a tantrum. Dressed, I shoo him long the corridor for breakfast. That’s our division of labour – she deals with what goes in and I deal with what comes out.