Det är Linneas konfirmationshelg. Folkdräkten hänger framme och placeringskorten är utplacerade men kan inte sluta tänka på den avspisning hon inte vill ska komma.
Hanne föreställer sig brorsdotterns konfirmation som en triumf till hemvändarhelg – hon har inte varit hemma swdan hon var >>hon den tjocka<<. 
Istället känner hon ett stigande raseri över att folk behandlar henne mycket bättre nu.
Bård, Linneas pappa, är den lyckade som alltid gjort rätt val. Men vem blir man när allt börjar gå fel?
Och farfar Nils vill bara väl. Vad häner när det inte är gott nog?

Det är egentligen ingen i familjen som är speciellt intresserade av själva konfirmationen. Linnea har det jobbigt med sin två år äldre och mer världsvana vän Ingrid som plötsligt tar avstånd från henne. Ingrid blir manisk i sina försök att få kontakt med Ingrid.

Hanne verkar inte ha bearbetat sin uppväxt alls. Hon blev mobbad för sin vikt och hade inte ett speciellt bra förhållande till sin mor som nu är död. Sin pappa har hon bättre kontakt med.
Hon mår verkligen inte bra när hon återvänder med sin flickvän till hemstaden. Hon tror att flickvännen kommer att dumpa henne och det vore inte så konstigt som hon beter sig mot henne.

Bård har alltid svurit att han inte ska bli som sin far Nils som ständigt var otrogen mot hans mamma. Mamman vände sig då till Bård och har berättat allt för mycket för honom under uppväxen.
Men nu har han ett förhållande med en ung kvinna och planer att lämna familjen efter konfirmationen.

Nils vill är ganska ensam och lever med sin hund. Han vill bara väl men saker och ting blir så fel ändå. Hasn är lite väl engagerad i Hannes liv. Men han har väldigt dålig kontakt med Bård.

Jag tyckte om boken som är en kortis på 200 sidor. Författaren heter Marie Aubert och jag har tidigare läst Vuxna människor av henne. Jag är inte sådan här egentligen fick fyra stjärnor på Storygraph.

Marie Aubert har också skrivit Får jag följa med dig hem.