En smakebit på søndag: Nattkorpen

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Men just nu har Marie sommaruppehåll. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Det har varit en ganska lugn helg. Jag har läst The Law of Innocence av Michael Connelly med Lussekatten på mysfilten . Den tillhör Bosch universe men är en del av serien om Bosch halvbrorsa försvarsadvokaten Mickey Haller. Jag har varit i något av en lässvacka. Nattavaara blev en dnf (did not finish) efter halva boken var läst. Jag kunde inte komma in i den. Det höll på att gå lika för En familjetragedi av Mattias Edvardsson men den lyckades jag läsa ut till slut. Jag hade problem med att skilja på två av de kvinnliga karaktärerna.
Så det var tur att jag köpte The Law of Innnocence och flög igenom den. Läslust räddad!

Igår var jag ut en sväng och lekte med Theo och Thor i lekparken efter att jag och sambon röjt lite i förrådet.

Idag är planen att köra en sväng till tippen, tvätta, städa, fixa till jobbet och förhoppningsvis läsa.

Denna veckas smakbit kommer från Nattkorpen av Johan Rundberg, från sidan 5:

-Inte mer!
Rösten kommer från någon av de bakre sängraderna. De sömnsluddriga orden följs av ett  utdraget jämmer. Mika slår upp ögonen. En kort stund ligger hon stilla och ser röken från sin andedräkt stiga mot taket. Kvar i tankarna finns resterna av en underbar dröm, skärvor av blå sommarhimmel. Hon försöker samla minnesbilderna men de rinner ur hennes huvud som vatten ur en trasig hink. Från andra änden av sovsalen hörs knäppandet från den svalnande kakelugnen. Sängen är varm och Mika hoppas slippa att kliva upp. Kanske till och med få återvända till drömmen. Men när jämrandet hörs igen drar hon motvilligt av sig filten och svingar benen över sängkanten.
Det är Edvin, förstås. Han ligger med knäna uppdragna  mot bröstet och gnyr i sömnen. Innan vintern flyttade han till ett fosterhem i Marieberg. I slutet av januari hittades han på barnhusets trappa, blåslagen och mager som en strykarkatt. Sedan dess har han sovit oroligt varje natt.

 

Smakebit på søndag: White Houses

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Det har varit en riktigt jobbig vecka med massa krångel på jobbet. Flera har varit sjuka och en massa annat har krånglat. Det är tur att jag har lång erfarenhet av yrket för så här lite planeringstid fungerar inte. Men otroligt nog har jag hunnit läsa en hel del tack vare Storytel där en kan växla mellan att läsa och lyssna på böcker.

I fredags hämtade sambon mig på jobbet och sen åkte vi ner på stan och köpte mackor från Subway och vin. Resten av kvällen satt jag i soffan och läste ut Två sorters sanning av Michael Connelly med en sovande Lussekatt i knät. Den bästa avstressningen.

Igår sov jag länge och läste lite innan brorsan och Mya plockade upp mig på vägen hem. Sedan var jag hos dem och lekte med Thor & Theo några timmar innan jag och sambon  åkte och tränade. Middagen köpte vi från Max innan vi åkte hem.
Efter det kollade vi på Long Shot med Seth Rogen och Charlize Theron.

 

Idag har jag inte gjort så mycket än men jag har hunnit boka vikarie till imorgon för en sjuk kollega. Sen ska jag skriva lite inlägg till bloggen och planera inför jobbveckan. Kanske blir det ett pass på gymmet och en sväng förbi brorsan och Mya också.

Denna veckas smakbit kommer från White Houses av Amy Bloom som handlar om Eleanor Roosevelt och journalisten Lorena ”Hick” Hickocks vänskap och förhållande.
Från s 13:

”She loved the theater. She was mad for Cole Porter and there wasn’t a song of his she didn’t know. She nodded to everyone. She clasped every hand. The house light dimmed and Eleanor kissed me, on the palm, and she whispered, in tune. You’re the top. you’re Mahatma Gandhi. You’re the top. You’re Napoleons brandy. I thought, I will remember this. And I do.”