Etikettarkiv: Josefine Sundström

by

Boel och Oscar

20140223-194258.jpg

Boel och Oscar är Josefine Sundströms andra roman, den första hette Vinteräpplen och var riktigt bra.

De är nyblivna grannar i ett ombyggt bankpalats från sekelskiftet. Den ene är en före detta arkitekt som har bott i huset sedan han själv ritade om det. Den andra är en 30-årig gallerist, nyss hemkommen från en längre utlandsresa. De borde inte ha något gemensamt.

Men både Boel och Oscar bär på ouppklarad skuld, sorg och ilska över hur livet blivit. En vattenläcka i taket gör att de måste ta kontakt. Detta blir upptakten till en oväntad vänskap, och snart har deras påverkan på varandra blivit genomgripande.

Oscar är en gammal gubbe som är 90 år. Hans fru bor numera på ett ålderdomshem p.g.a. en demenssjukdom. Han har dålig kontakt med sin  dotter och blir allt mer isolerad.
Boel flyttar in i lägenheten under försöker han få kontakt med henne, men det är inte lätt. Båda har varit med om traumatiska händelser. Men när ett brev till Boel blir fellevererat till Oscar och han råkar öppna det börjar saker att hända

Jag tycker egentligen varken om Boel eller Oscar. Han är så självmedveten och vet bäst. Hon är så förorättad. Alla har varit dumma mot henne. Men tillsammans funkar de. Han bryr sig om henne och man förstår honom mer när man får veta mer om hans historia. En riktigt tragisk historia.

Boken blir faktisk helt okej. Inte lika bra som Vinteräpplen, men helt okej.

Boken köpte jag för 30 kr då den varit med i Akademibokhandelns Låna & Läs.

by

Vinteräpplen

Bilden är lite suddig eftersom jag knäppte den när jag satt på tåget.

Vinteräpplen är Josefine Sundströms debutroman. Jag gillar den jättemycket. En hemsk historia om Tova och hennes mamma och mormor. Ingen av dem har haft det lätt i livet. Det är en rejäl underdrift. Allra värst var det för Toves mamma..

En gripande släktskildring, med självbiografiska inslag.

På baksidan står:

”I generationer har kvinnorna i Tovas släkt plågats av odugliga och ibland misshandlande män. Fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen. På den lilla ön utanför Kaskö i Österbotten är havet ständigt närvarande, som en livgivande kraft men också som ett hinder mot omvärlden.

Tova och de två barnen är på flykt i natten. En gång var hon lycklig och förälskad och livet låg framför henne. Men det dröjde inte länge förrän mannen visade en annan sida. Han började dricka alltmer och han misshandlade henne fysiskt och psykiskt. Till slut förstod Tova att hon måste ge sig av om hon och barnen skulle överleva.

Hennes egen mamma Mari fick aldrig chansen till ett eget liv. Hon var inte något önskat barn, hon misslyckades i skolan och ansågs enfaldig. Hårt arbete i hushållet, ansåg man, var det enda hon dög till. När hon födde Tova utanför äktenskapet blev hon för all framtid fast i det kärlekslösa och påvra föräldrahemmet, där hennes mor, en förhärdad torparkvinna som fött sju barn, styrde med järnhand.

Men hos Tova finns kraften att bryta upp från ett destruktivt liv. Med hjälp av en väninna går färden till Helsingfors. Mot Sverige. Mot framtiden.”

Jag blir så förbannad när jag läser boken.  Susanna är nog en av världens sämsta mammor. Som mormor funkar hon bättre. Och Toves man ska vi inte prata om. Läs boken!

En gripande roman med självbiografisk grund. Om tre kvinnors öden, om att bryta en ond cirkel och återfå makten över sitt eget liv.