Det hänger en kalasjnikov bakom de färgglada sjalarna i mormors garderob. Himlen över Beqaadalen i Libanon bär allt oftare rnder av stridsplan. I skolan märker Nadim att klasskamraterna blir färre. En efter en bara försvinner.

Trettio år senare är han polis i Borås och unga män skjuter varandra på gatan. Både offren och gärningsmännen ser ut som han själv. När hans dotter frågar om färgen på sin hud – ”är jag vit, pappa?” – ställs allt på sin spets.
Han är lättad över att kunna svara ja, men det får honom att ifrågasätta vem han har blivit. De har tagit Nadim ett helt liv att försöka lämna Libanon bakom sig. Nu är det dags att återvända.

Jag lyssnade på boken som författaren Nadim Ghazale läser upp. Jag hade även lånat den på biblioteket men började lyssna på den när jag var ute på promenad.
Jag blev väldigt berörd av boken. Som när han berättar om hur barn han möter inte drömmer om framtiden för så mycket kan hända innan dess. Kanske någon de känner eller de själva kommer att dö. Barn ska inte behöva vara rädd för det.

Boken fick fyra stjärnor på Goodreads.