Första gången jag såg Morgan Alling var när han och Lasse Beischer hade sommarlovsmorgon med Tippen 1993. Jag tror de hade sommarlovsmorgon året därpå  också.  Jag hörde aldrig hans program när han var sommarpratare, men jag har hört talas om det. Sen såg jag att han skrivit en bok om sin uppväxt. Och i tisdags när jag var på bibblan så såg jag den bland några andra böcker med 1 veckas lånetid.  Jag lånade den direkt.

” När Morgan Alling berättade om sin tuffa barndom i radioprogrammet Sommar blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida.
Hans tidiga barndom var fylld av polisingripanden, fyllefester och misshandel. Vi fyra års ålderskildes han från sin alkoholiserade mamma, hamnade på barnhem och skickades sedan från fosterfamilj till fosterfamilj.
Vändningen kom när han fick en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav och när han fann teatern som blev hans andra hem.”

Vilken uppväxt. Det är illa nog när han bor med sin mamma. Men hon älskar honom iallafall. Men när han hamnar på barnhemmet och de skiljer syskonen åt. Hur fan tänkte de?  Sen får de veta att de ska få komma hem till mamman igen. Men istället kommer de till en fosterfamilj där pappan är nån form av sadist som misshandlar dem och mamman inte är mycket bättre heller. Sen skiljs bröderna åt och Morgan kommer till en ny fosterfamilj. Men där får han inte heller stanna. De (idioterna från socialkontoret) lurar med sig honom därifrån genom att ljuga att han ska få komma till sin riktiga pappa. Men han kommer till ett barnhem igen. Fy fan! De skulle ställas till svars för det. Och det är inte en ovanlig historia. Jag har hört liknande berättelser förr, både från böcker och IRL.

Sen låter det ju på bakside-texten som att allt ordnar sig när han kommer till den sista fosterfamiljen. Men det är inte sant. Det är ju misär där med. Men där finns iallafall fosterpappan som stöttar honom. Men hur fan kunde soc se hur det var fatt? Eller sket de i det så länge det var lugnt? Så länge det inte kom in några nya anmälningar?

Boken är lättläst.  Hans hade  fått 4 barn innan honom som alla blivit omhändertagna. Han verkar inte ha nån kontakt med dem. Och så får hon ytterligare två barn som får stanna hos henne några år innan de omhändertas. Det är inte så mycket reflekterande i boken. Det är mer en berättelse om hur det var. Det är otäckt hur bra han blir på att anpassa sig efter omstädigheterna. Hur han ändrar sin personlighet.
Den här boken får inte min åsikt om soc att förändras. Jag har sett alltför många barn fara illa under min tid som lärare. Jag har suttit på alltför många möten med soc som inte lett till nånting. Tänker på två av mina ”gamla pojkar” som det gått åt helvete för nu. Jag blir så förbannad.

Läs boken. Men på egen risk. Det är inte en feelgood-bok.