Etikettarkiv: No och jag

by

Ingenting kan hindra natten

20131110-194319.jpg

Jag har tidigare läst No och jag, Underjordiska timmar och Dagar utan hunger.  jag tyckte bäst om No och jag och Dagar utan hunger.

I Ingenting kan hindra natten berättar författaren historien om sin mamma. Mamman som tog sitt eget liv när hon var 62 år och som led av psykisk sjukdom från och till i hela sitt vuxna liv. Vad fick henne att ta sitt liv? Vad gjorde att två av hennes syskon gjorde samma sak?

Så vacker hon var, Lucile! Hon som drömde om att vara osynlig! Lucile, född 1946, blev det tredje av Georges och Liane Poiriers nio barn som tog livet av sig, 2008 vid sextiotvå års ålder, när den bipolära sjukdom som förvandlat hennes liv till en hopplös labyrint slutligen vann den livslånga kampen. Med Ingenting kan hindra natten binder Delphine de Vigan samman Luciles ryckiga livsbana, från den ensamma barndom och hennes förvirring i en klan där vars och ens personlighet fritt får blomstra.

Välskriven bok om än mycket plågsam att läsa. Det kan inte ha varit lätt att växa upp med Lucille som mamma. Men det var ju inte lätt för Lucille heller.

Jag blir så förbannad på Liane som inte skyddade sina barn från maken. Som bara mörkade allt. I början av boken så tycker man ju att han är en hyvens karl, men ju längre man kommer desto mer får man reda på.

Det verkar som om alla författarens böcker är mer eller mindre självupplevda.  Jag vet inte hur det är med No och jag, men hon har ju både lidit av anorexi och blivit mobbad på sitt jobb.Läs här för en mer utförlig recension.

by

Mobbing på arbetsplatsen

Underjordiska timmar

I åtta år har Mathilde arbetat på samma företag, i harmoni med sin chef och sina kollegor. En dag händer något. Det tar månader innan hon kommer på vad det är och när det hände. Efter en tid, utan någon uttalad anledning, har Mathilde inget att göra längre. Så hon låter timmarna gå. Timmar som hon inte talar om, timmar som hon skäms över.

Thibault arbetar som akutläkare i Paris. Han längtar efter gensvar från kvinnan han älskar. Vardagen består av andras åkommor, smärta och ensamhet.

Mathilde och Thibault känner inte varandra. De är bara två silhuetter bland miljoner andra. Två silhuetter som skulle kunna träffas, stöta ihop eller bara passera varandra. Underjordiska timmar är en roman om tyst våld. Mitt i en pulserande storstad riskerar man att förlora sig själv utan att det hörs ett knyst.

Jag blev så arg när jag läste boken. Främst på Mathildes chef som fryser ut henne totalt efter hon sagt emot honom en gång. Men jag blir ännu argare på hennes så kllade kollegor som bara låter det ske. De som hon betraktade som sina vänner. Nu låtsas de inte se hur hon behandlas. Sedan är ju inte facket till någon hjälp heller. Men Mathilde gjorde ju själv fel när hon bara tyst tog emot all skit. Hon borde ha sagt ifrån från början. Jag vet att det inte är så lätt, men hon borde ha skyddat sig bättre.

Thibault har jag inte samma medkänsla med. Varför vet jag inte egentligen.

Underjordiska timmar  var riktigt obehaglig läsning. Främst delarna om Mathilde.  Men jag tycker inte att den är lika bra som No och jag eller Dagar utan hunger. Fast den är ändå riktigt bra. Boken är utgiven på Sekwa. Författare är Delphine de Vigan.

by

No och jag

Lou Bertignac är 13 år, minst, yngst och bäst i klassen. Trots ett IQ på 160 kan hon inte knyta skorna ordentligt. Hon har huvudet fullt av frågor. Med vidöppna ögon studerar hon människor, samlar på ord och ägnar sig åt alla möjliga experiment i hemmet (t.ex. mäta längden på toapappret i toalettrullarna) och slukar uppslagsverk. 

Hon är enda barnet i en familj, med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa med glad fasad. I en mörk våning med fördragna gardiner tänker hon ut olika teorier för att tämja världen. Hon är hemligt kär i Lucas, som är längst, äldst, sämst men coolast i klassen. 

När hon förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen, väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På Gare d’Austerlitz träffar hon No, en artonårig, hemlös tjej. No med sitt trötta ansikte, sina smutsiga kläder, sin tystnad. Hon lever ett kärlekslöst liv, upprorisk och skygg. No låter sig intervjuas inför föredraget, men det går längre än så: de blir vänner och vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro.

Jag sträckläste boken. Den var omöjlig att lägga ner. Lou är underbar. Hon har inte det lätt med mammans depression och anledningen till den. Jag tycker verkligen om Lucas. Han är så otroligt snäll. Men jag gillar verkligen inte lärarna på deras skola. Varför ska man behandla barn på det där sättet? Jag blir arg! Jag blir också upprörd när jag läser om No och hennes liv. En bok som engagerar. Läs den!

Författaren heter Delphine De Vigan.