Djuphamn

När dykare går ner i Ångermanälven för att utforska de hundratals skeppsvrak som döljer sig på botten, finner de kvarlevorna av en man. Det visar sig att han har blivit mördad, men vem är han? Trådarna leder tillbaka till 1960-talet i Ådalen och världen, med hårda politiska konflikter och stora drömmar om frihet. Polisassistent Eira Sjödin som är gravid och har inre tjänst får utreda det kalla fallet eftersom det verkar riskfritt. Medan sanningen om den döde kryper allt närmare hennes eget och familjens liv räknas veckorna ner mot förlossningen. Fortfarande vet hon inte vem som är far till hennes barn. Samtidigt är den kvinna vars brott Eiras bror sitter fängslad för på väg norrut i flykt undan rättvisan, efter att ha dödat igen.

Jag blev verkligen besviken på den här avslutande (?) delen i serien. Det bara hände en massa saker och inget blev uppklarat. Folk betedde sig helt osannolikt. Gillade inte heller vad som hände med hunden. Kändes så onödigt.

Förstår mig inte alls på Eira och hennes agerande i allt. Slutet kändes inte som ett slut heller.

Boken är skriven av Tove Alsterdal och den fick två stjärnor på Storygraph.

De andra delarna i serien heter:

  • Rotvälta
  • Slukhål
  • Djuphamn

Slukhål

I ett ödehus vid Offersjön, djupt inne i de ångermanländska skogarna, hittas en ihjälsvulten man. Två fingrar är avhuggna på hans vänstra hand.
Sjuttio mil längre norrut, i det nästan övergivna gruvsamhället Malmberget har en annan man spärrats in i en källare och lämnats att dö
.
Eira Sjödin, polisassistent i Kramfors, blir engagerad i utredningen, samtidigt som hennes mamma måste in på vårdboende. Hennes bror sitter fängslad, dömd för ett brott han har erkänt, men inte begått.
När ännu en man försvinner berör det Eira personligen.
För att finna honom är hon beredd att riskera allt.

Jag läste nyss ut Rotvälta av samma författare och detta är uppföljaren. Jag älskar karaktärerna och miljöbeskrivningarna. Hela boken känns väldigt olycksbådande. Den känns klaustrofobisk på sina ställen när de inspärrade männen beskriver var de befinner sig. Instängda i ett kolmörkt och kallt utrymme utan mat eller dryck.

Jag tycker om Eira Sjödin och hur mänsklig, envis och driven hon är.  Boken var så spännande! Jag gick på en kort promenad medan jag lyssnade på boken och fortsatte att lyssna medan jag lagade mat för jag kunde inte sluta lyssna. Måste ju veta hur det slutade. Tur att maten var klar samtidigt som boken annars hade den serverats kall!

Boken fick fyra stjärnor på Goodreads. Tove Alsterdal är författare och detta är den andra boken jag läser av henne men inte den sista. Nu måste jag kolla upp hennes tidigare böcker.

 

Rotvälta

Olof var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred. Han skickades bort och familjen bröt all kontakt. Tjugotre år senare svänger han av E4:an i Ångermanland, in på småvägarna som leder till hans barndomshem. I duschen hittar han sin pappa död, mördad med en jaktkniv.
Polisen Eira Sjödin har just återvänt till uppväxtens Kramfors för att ta hand om sin dementa mamma. I undersökningen av mordet på Olofs pappa kommer hon allt närmare sitt eget liv. Eira var nio år när Lina mördades. Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Boken är mycket trovärdig, välskriven och spännande! Jag gillar verkligen hur Eiras undersökningar får henne att tvivla på Olofs skuld. Sättet han förhördes på är förkastligt. Det är lika hemskt hur hela hans familj tog avstånd från honom och övergav honom. Han var 14 år!
Eira upptäcker att hennes egen familj kanske var mer inblandade i Linas försvinnande än hon visste. Hur väl känner hon egentligen sin bror Magnus?

Slutet är egentligen inte ett slut. Eller ett slut har den förstås men det blev inget riktigt avslut. Men förhoppningsvis får vi veta lite mer i nästa bok, Slukhål,  även om den handlar om ett helt annat fall.

Rotvälta är skriven av Tove Alsterdal. Den fick fyra stjärnor på Goodreads.