Tsukiko är 38 år och lever ensam. Hennes liv har kanske inte riktigt blivit som hon tänkt sig: hon har få vänner, träffar sällan sin familj, börjar bli uppgiven om att någonsin träffa någon. Och så dricker hon kanske lite för mycket. En kväll stöter hon på sin gamla japanskalärare från gymnasiet på den lokala sake-baren, dit hon ofta går. Eftersom hon inte kan minnas hans namn gör hon som i skolan och kallar honom vid det formella tilltalsnamnet Sensei (”magistern”).
Efter detta första möte fortsätter de två att träffas på olika restauranger och barer, där de äter sig igenom det japanska köker, dricker sake och konverserar. Och medan årstiderna passerar förbi mellan raderna — från vårens körsbärsblom till den heta sommarens iskalla ölflaskor, till höstens svampexkursioner växer sig bandet mellan dem allt starkare. Till något svårdefinierat, starkt, livsomvälvande.
En mycket välskriven bok om två ensamma människor. Jag tycker dock att deras förhållande är underligt. Det händer inte så mycket i boken förutom att de träffas på baren och dricker sake och äter mat tillsammans. Det är tur att det finns en ordlista i slutet av boken så det går att förstå vad allt är.
Boken fick tre stjärnor på Goodreads. Författaren heter Hiromi Kawakami och det är den första boken jag läser av henne. Jag lånade boken från biblioteket.
