Joppe är död. Men han lever ändå. Som befann han sig någonstans mittemellan. Tiden står stilla här i rummet. Joppe håller min hand och sover tungt. Utanför fönstren sveper vinden med sig den första klara höstluften. Några löv på träden har gulnat. Här inne vilar solen mot kala vita väggar, klockan rör sig sakta framåt. Trots att allting har stannat upp. En bubbla har sänkt sig över livet. Ingenting blir längre som förr.

Joppe ligger på sjukhus efter att ha försökt hoppa från Älvsborgsbron. Och trots att det är Alma som ringt ambulansen som räddat hans liv, kan hon inte sluta gräma sig. Hur kan hon inte ha förstått att hennes bästa vän mått så dåligt? Och hur ska hon kunna låta bli att oroa sig för att det ska hända igen? Det är tungt att gå vidare och svårt att prata om det som hänt, särskilt med de människor som tidigare har stått Alma som närmast: Joppe själv, pappa och flickvännen Hedvig. Undan för undan raseras den omvärld som hon tidigare har förlitat sig på. Men i de svartaste djup finns också ljusglimtar. Främlingen Jim som bjuder på kaffe, klasskompisen Siri som säger som det är, och skrivandet, som hjälper Alma att bättre förstå sig själv.

Den här boken var hur bra som helst! på andra sidan bron är en fristående uppföljare till Sommarplåga så om du läst den känner du igen de flesta av karaktärerna. Jag tyckte om att den tar upp psykisk ohälsa på ett bra sätt och att den pratar om att vara introvert.

Jag tycker också så mycket om Alma och hur hon i allt det svåra hittar vad hon själv behöver. Almas pappa är bra också, även om han är lite väl mycket hipsterpappa ibland.

Boken fick fem stjärnor på Goodreads och jag hoppas att det kommer fler delar. Författaren heter Hanna Jedvik och har också skrivit:

• Snart är jag borta
• Kurt Cobain finns inte mer
• Sommarplåga
• På andra sidan bron