Våren är kommen till gården Rosenlund och för systrarna Stiernfors råder ett sällan skådat lugn. Äldsta systern Cecilia har lämnat Apelgården för att hjälp till med sin sjuke far och får möjlighet tillbringa tid med lille Benjamin. Elisabeths äktenskap är sorglöst och den nyöppnade barnkrubban i Lund får lovord från både mödrar och kyrkan. Den yngsta systern Amelie njuter av sin tillvaro som nygift med greve Carl Piper. Han ser till att uppfylla alla hennes önskningar.
Men lyckan visar sig vara både sköt och tillfällig. Ett oväntat besked från Cecilias make tvingar henne tillbaka till Apelgården, där ett tungt ansvar väntar. I Lund tvingas Elisabeth mota bort de som behöver hennes hjälp som mest. För Amelies del får det bekymmersfria livet ett abrupt slut då makens bror återvänder från en av sina många upptäcksresor.

Jag sträckläste boken under en eftermiddag. Jag visste ju att detta var den avslutande delen i trilogin om systrarna Stiernfors och ville verkligen veta hur allt skulle sluta.
Jag tyckte om att läsa om Cecilia och henes problem, men hennes make Jacques är verkligen Disney-evil in i det sista. I love to hate him.
Elisabeth är också en favorit som fått upp ögonen för samhällets orättvisor och speciellt de mot kvinnor och ogifta mödrar. Hon gör verkligen något för att göra en skillnad. I överhuvudtaget är det just kvinnoödena som är starkast i serien. Hur lite alla har att säga till om oavsett klass.
Jag har däremot hemskt svårt för Amelie som är den yngsta systern. Hon beter sig så fruktansvärt själviskt genom hela boken.

Boken känns nästan för kort med sina knappa 300 sidor. Det är många trådar som ska följas upp och ibland tycker jag att det sker lite väl fort och lämpligt. Men jag var verkligen engagerad under hela läsningen och den var precis vad jag behövde.

Jag gav boken fyra stjärnor på Goodreads.

Tack till Frida Skybäck och Historiska Media för recnsionsexemplaret.