En smakebit på søndag: The Invisible Life of Addie Larue

En smakebit på søndag

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger  håller i. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Jag har mest varit hemma i helgen.  I fredags så monterade vi ihop den nya sängramen till extrasängen i gästrummet. Sen var jag så trött att jag somnade tidigt. Det har blivit en hel del läsning och boklyssnande (Wilder Girls och My Dark Vanessa) varvat med småfix hemma.
Det blevv en sväng till återvinningen och affären igår. Annars var jag bara hemma då med.

Idag tänkte jag ta mig ut på en långpromenad. Det är riktigt fint väder här.

Denna veckas smakbit kommer från The Invisible Life of Addie Larue av V.E. Schwab. Från sidan 1:

A girl is running for her life.
The summer air burns at her back, but there are no torches, no angry mobs, only the distant lanterns of the wedding party, the reddish glow of the sun as it breaks against the horizon, cracks and spills across the hills, and the girl runs, skirts tangling in the grass as she surges toward the woods, trying to beat the dying light.
Voices carry on the winds, calling her name.
Adeline? Adeline? Adeline!
Her shadow stretches out far ahead – too long, its edges already blurring – and small white flowers tumble from her hair, littering the ground like stars. A constellation left in her wake, almost like the one across her cheeks.
Seven freckles. One for every love she’d have, that’s what Estele had said, when the girl was still young.
One for every life she’d lead
One for every god watching over her.
Now, they mock her, those seven marks. Promises. Lies. She’s had no  loves, she’d lived no lives, she’s met no gods, and now she is out of time.
But the girl doesn’t slow, doesn’t look back; she doesn’t want to see the life that stands there, waiting. Static as a drawing. Solid as a tomb.
Instead, she runs.