Efter att ha läst 30-40 sidot av boken så var jag inte riktigt övertygad om dess storhet. Eller ska jag säga att jag inte riktigt förstod what all the fuzz was about. Men sen förstod jag…

Jag har aldrig läst en sån otäck bok. Jag läste den på tåget och på bussen till jobbet. Men det hjälpte inte att det fanns folk runt om mig. Jag märkte dem inte. Jag befann ju mig ensam på Svalbard i evigt mörker. Det var faktiskt riktigt olustigt att läsa den på en nedsläckt buss full med sovande människor. Min lampa var den enda som lyste och inte ett pip hördes från medpassagerarna.  Det var helt perfekt plats och tillfälle för att läsa  boken. När en medpassagerare råkade hosta höll jag på att hoppa ur skinnet. I vanliga fall är jag  inte lättskrämd. Men nu läste jag verkligen med andan i halsen.

Men vad handlar boken om då? Så här står det på baksidan av boken:

Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London – han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att få studera vidare. Men så får han sitt livs chans: Han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition.
Jack känner sig malplacerad igruppen av unga, priviligerade mään som haft en uppväxt helt olik hans egen, men här finns också löftet om ett annat liv. De korsar Barents hav ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik, mycket lång från Londons smutsiga dimma.
Men den arktiska sommaren är kort. Varningstecknen finns där från början – vem är den mystiske mannen som jag skymtar på klipporna?

Författaren Michelle Paver har verkligen lyckats med berättelsen. Jag har läst hennes barn/ungdomsserie Vargbröder och den älskade jag. Men det här är ännu bättre. 🙂