Det syntes redan på framsidan att det här var en bok som jag skulle älska. Jag känner igen alla låtar de pratar om. Jag känner igen så mycket.  Men 1992 när boken börjar så gick jag i sjuan.

Det är 1992. Första skoldagen på gymnasiet och Lovis och Alex hittar varandra så som man bara gör när någon totalt förstår en för första gången. Båda älskar musik och de skapar sitt eget universum dit ingen annan släpps in. De bakar scones, pratar musik, fikar, hänger, pratar ännu mer musik och om hur världen borde vara.

Lovis startar ett band och Alex hjälper henne. De vill sparka in dörren till etablissemanget. Alex är så vacker att Lovis nästan dör. Hon nästan imploderar av kärlek-vänskap-kärlek-förtvivlan. Alex älskar Lovis också, men som vän. Han dras till killar. Men hur nära de än kommer varandra är det en del av Alex som förblir en gåta. Han är en magnet, han drar folk till sig, men han är också väldigt destruktiv. Till slut blir det ohanterbart. Vad gör man när den man älskar mest bara glider iväg i nedstämdhet och inte går att nå?

Jag älskar den här boken. Älskar LOvis och Alex. Speciellt Alex som jag bara vill ta hand om. Hans pappa vill jag ta hand om på ett helt annat sätt..Skottpengar på den fan!

Apropå titel, Kurt Cobain finns inte mer, så kommer jag ihåg när jag fick reda på att Kurt tagit livet av sig (Han var Kurt för mig. Älskade Nirvana och deras musik). J när ag kunde inte fatta det. Så kommer jag ihåg hur arg jag blev när folk som aldrig lyssnat på Nirvana sprang runt med Kurt Cobaintröjor med 1967-1994. Bara för att det blev inne att lyssna på Nirvana. Är nog fortfarande lite sur över det..

Författare är Hanna Jedvik och hon har också skrivit Snart är jag borta, som jag måste läsa!