Den 20 december reser mrs McGillicuddy för att hälsa på sin väninna miss Marple. Men på resan dit ser mrs McGillicuddy hur en kvinna stryps på ett förbipasserande tåg. Hon meddelar tågpersonalen som bara tror att hon drömt eller har ovanligt livlig fantasi. Men mrs Mcgillicuddy vet vad hon såg! Så hon skriver ett brev till polisen som ska postas på nästa station.

Naturligtvis tror miss Marple på sin vän, men det finns inga bevis. Ingen kvinna hittas mördad på tåget. Ingen kropp hittas någonstans. Miss Marple börjar utreda så smått, men eftersom hon är ganska till åren så kan hon inte göra alla undersökningarna själv. Istället tar hon hjälp av det skarpsinniga hembiträdet Lucy Eyesbarrow som får ta anställning på Rutherford Hall. Miss Marple tror nämligen att kroppen slängts av tåget och hamnat på husets mark.

På Rutherford Hall styr den gamle mr Crackenthorpe som är en riktig surgubbe. Hos honom bor hans ogifta dotter Emma som närmar sig 40. Gamle herrn är en riktig snåljåp och tycker inte särskilt mycket om sina barn. Speciellt inte sönerna. Han anser att de bara väntar på att han ska dö så att de kan få ärva.  Sönerna  är Edmund, Cedric, Harold och Alfred, men Edmund dog under kriget.

Snart visar det sig att Edmund gifte sig under kriget och det verkar som om änkan försökt kontakta familjen.  I den stora ladan på Rutherford Hall hittar Lucy en död kvinna som strypts. Men vem har mördat henne?

Boken är lite småmysig som de flesta Agatha Christieböckerna är. Det sker ju flera mord, men vi får bara ”se” ett av dem. De andra två morden utförs på ett mer diskret sätt om man säger så.  Jag tyckte att  boken var lite seg att läsa och att det var för lite Miss Marple. Istället är det Lucy Eyesbarrow som står mer i centrum enligt mig.

Jag har läst andra böcker där miss Marple varit i centrum som t.e.x Ett karibiskt mysterium och gillat dem mer. Men mina favoriter är nog Tommy och Tuppence.

Tack till Bookmark förlag för rec.exet.