Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.
Backman kan verkligen det här med att skriva om svåra saker. Han får mig att skratta, gråta och känna igen mig. Som vanligt är hans bok skriven med ett vackert språk. Men jag hade velat att den varit längre. Jag ville ha mer!
Novellen (eller kortromanen) publicerades först på Backmans blogg där läsarna uppmuntrades att donera till Hjärnfonden. Nu har den alltså kommit som bok och alla intäkterna skänker författaren till Hjärnfonden.
Jag gav boken 4 stjärnor på Goodreads.
De här böckerna av Fredrik Backman har jag också läst:
- Saker min son behöver veta om världen
- En man som heter Ove
- Min mormor hälsar och säger förlåt
- Britt-Marie var här
- Björnstad (har tydligen inte skrivit något inlägg om den)