Andréa och Anja har hängt ihop jämt, ända sen de var små. Nu är de inte små längre och det känns så starkt i Andréa att något måste hända. En förändring måste till. Vad som helst! Att sova över på madrassen hos Anja och leka i skogen bakom huset ger ingenting längre. Det är någonting som drar i Andréa och hon måste bort från mamma som ligger i lakanen och inte vill gå upp, bort från pappas gamla bilar som blev kvar på tomten när han lämnade mamma och Andréa. Bort från klätterställningen, ungdomsgården, åkrarna, skogen.

En kväll när hon hänger vid busskuren nere i samhället hoppar hon in i Alex blå epa och känner äntligen något som nog är frihet. Men det har ett pris att lämna leken, flickrummet och hemligheterna.

Andreá är lite väl tidig med det hon håller på med kan jag tycka som vuxen. Men när jag läser igenom mina dagböcker från högstadietiden känner jag igen mig i det som händer. En ungdomsroman som får även mig som 40+ att känna igen mig.
Jag tyckte verkligen om den här boken.

Jag läste Elin Perssons debut De afganska sönerna och tyckte om den också. Elin Persson är någon att hålla ögonen på! På få sidor får hon med så mycket.