April 1956: Deckarrecensenten Florence Granat segnar ner på tidningsredaktionen och beordras vila i Södern, långt från stressen i gamla Klara. En bussresa till Rom tycks som den perfekta återhämtningen, men knappt har de nått kontinenten förrän Florrie får onda aningar, som bekräftas av ett mystiskt dödsfall. Medan bussen rullar vidare avslöjar Florrie den ena efter den andra av medpassagerarnas hemligheter, och vid resans mål finner hon lösningen – och den eviga staden.
Jag gillade verkligen den här boken. Det känns som en blandning av Agatha Christie och Maria Lang men lite vassare. Vår huvudperson är en riktig tuffing. Hon beskriver sig själv som gammal och med den tidens mått är hon väl det. Florrie har fyllt 40 men verkar nyss ha gjort det.
Jag tyckte om beskriviningen av själva bussresan genom Europa ner til Italien och bussguiden,
Det är verkligen en intressant skara människor på bussen. Vissa trevligare än andra. En av passagerarna dör på sitt rum efter en tids sjukdom. Det är en ganska otäck dödscen men hotellet och resebyrån vill få det avskrivet som en naturlig död men Florrie är övertygad om att det är mord. Men hur ska hon kunna bevisa det?
Boken känns verkligen som den är skriven på 50-talet. Uttrycken karaktärerna använder och hur de beter sig är så 50-tal. Imponerande välskrivet!
Boken är skriven av Carina Burman och är den första delen i serien om Florrie. Nästa del heter Bitter, Amore och kom ut i mars i år. Döden tar semester fick fyra stjärnor på Storygraph.
