Eufori

 

Eufori är en fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet. I en rasande, böljande, bångstyrig text möter vi Plath: förtvivlad, uppspelt, svartsjuk, grandios. Här ryms kärleken till barnen, längtan efter att få skriva och frustrationen över maken Ted Hughes ovilja att dela ansvaret. Hennes författarskap får alltid stå tillbaka för hans, men hennes inre monolog visar en konstnär av ovanlig kaliber.

I och med att jag vet att Sylvia Plath (i det verkliga livet) tog sitt liv medan hennes barn befann sig i samma lägenhet så är det väldigt olyckbådande och mörkt att läsa boken.
Jag ogillar (hatar!) Ted Hughes som lämnar henne i den situationen hon men jag tycker det ör ännu värre att han lämnar barnen med en uppenbart psykiskt sjuk kvinna som varken kan eller orkar ta hand om sig själv eller dem.

Jag hade svårt att ta mig genom boken. Kunde inte riktigt med språket.

Eufori tilldelades Ausgustpriset i den skönlitterära kategorin 2021. Elin Cullhed är författare till boken och jag har inte läst något annat av henne. Den fick 3,5 stjärnor på Storygraph.

En smakebit på søndag: Gravglänta

En smakebit på søndag

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger  håller i. Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers!

En vecka som både känts lång och kort. APT i tisdags så det blev långdag men vi fick leka med lego för vi är med teknikerjakten och ska bygga lego med tvåor och treor. F-klass och ettor ska hålla på med Blue Bots.
Nästa vecka är det Barnboksveckan så vi har fixat en del inför det.
Under veckan som gått har jag läst Eufori av Elin Cullhed, läst vidare i Company of Liars av Karen Maitland och läst hela Body Check av Elle Kennedy.
Jag och sambon har också börjat se om Brooklyn Nine-Nine så det blir minst två avsnitt varje dag.

Idag ska vi städa, jag ska fixa lite inför jobbveckan och jag hoppas hinna läsa lite också.

Denna veckas smakbit kommer från Gravglänta av Mattias Edvardsson från sidan 7:

Från hänggungan bredvid den blommande häggen hade Lola Falk fri utsikt över det böljande backlandskapet på andra sidan Grönbyvägen. I  skiftande nyanserna av grönt sluttade fälten ner i dalgången, där majsolen glittrade i rapsen. Det var lätt att förstå varför en del människor inte ansåg att det var en del av Söderslätt när man såg naturen välva sig i djupa sänkor och höga kullar.
”Mamma! Mamma!” Robin kom rusande runt husknuten med gräsfläckar på knäna. ”Får vi cykla till skogen?”
Bakom honom stod grannpojkarna Bernhardsson med kepsar på huvudet och knipsluga blickar.
”Jag vet inte.” Lola tyckte inte om skogen. Dedsutom litade hon inte för ett ögonblick på Daniel och Dennis Bernhardsson.
”Snälla mamma”, vädjade Robin.
Hon borde givetvis inte projicera sina egna rädslor på honom. Lola ville inte vara en dådan där tradig, överspänd hönsmamma. Men Robin var trots allt bara åtta år.
”Okej”, sa hon efter att ha våndats en stund. ”Men vi äterkvällsmat klockan sex. Då åste du vara hemma igen.”