Kråkorna

Kim undviker i det längsta att läsa vad som står skri­vet på lapparna som sitter uppsatta överallt i huset. Något iakttar Kim genom sovrumsfönstret och på taket till ladan sitter massvis med kråkor.

Kim ärver sina farföräldrar hus och måste åter­vända till platsen där hen växte upp. Det blir en resa in i barndomens mörker och ensamhet.

Det är en väldigt mörk berättelse, suggestiv och drabbande. Om Kim som växte upp där med farföräldrar som inte var de snällaste precis, med en pappa som kanske inte var som alla andra och en mamma som kom dit som ”postorder-brud” från något asiatiskt land.

Boken riktar sig till åldersgruppen 12-15 år (enligt Adlibris).

Anders Fager och Peter Bergting är författare och illustratör till boken. Bilderna är så bra!

Boken nominerades till Augustpriset 2020 i kategorin Årets barn- och ungsdomspris.

Jag gav boken fyra stjärnor på Goodreads.

Allt jag inte minns

IMG_2764[1]

Redan från början vet vi att Samuel är död, men vi vet inte om det var en olycka eller om det var självmord. Det är en författare som intervjuar Samuels vänner för att få en bild av vem Samuel var och vad som hänt.

De som berättar är främst  Samuels bästa vän Vandad , Samuels stora kärlek Laide och hans ungdomskärlek och vän Pantern. Trots att det inte tydligt står vem som intervjuas har jag inga problem att förstå vem det är.  Men frågan är om någon av berättarna är särskilt pålitliga..

Vandad blir anklagad för att utnyttja Samuel och leva på hans pengar. Medan han har en helt annan förklaring och istället mena att Laide var en svartsjuk kontrollerande bitch som utnyttjade Samuels snällhet.

Samuels lider av dåligt långtidsminne och han är livrädd för att han ska utveckla samma sjukdom som hans mormor lider av. Därför jagar han ständigt upplevelser att stoppa i minnesbanken. Det blir en del galna grejer.

Boken är så bra! Jag älskar Jonas Hassen Khemiris sätt att skriva.  Jag förstår verkligen att boken fick Augustpriset 2015 för årets bästa skönlitterära bok.

Khemiri har tidigare skrivit:

  • Ett öga rött  2003
  • Montecore  2006
  • Invasion (pjäser, noveller, texter)  2008
  • Jag ringer mina bröder  2012

Han har också skrivit flera pjäser:

  • Invasion!  2006
  • Fem gånger Gud 2008
  • Vi är som hundra  2009
  • Apatiska för nybörjare 2011
  • Jag ringer mina bröder  2013
  • ≈ [ungefär lika med] 2014

 

 

 

Egenmäktigt förfarande

IMG_5668[1]

 

Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.

I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.

Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen – utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.

Jag förstår varför denna bok tilldelades Augustpriset i skönlitterarur 2013. Så välskriven! Trots att den är så kort (bara 205 sidor) så finns allt med. Jag blir så förbannad på den store egoisten Hugo, men också på Ester som lurar sig själv hela tiden. Som blir helt besatt av karln och vägrar inse att han egentligen inte är så intresserad.

Jag känner igen vissa personer i det här…

Det var en numera pensionerad kollega som tipsade mig om boken.

Magiskt!

Vi fyller fjorton år den våren, Bella, Momo och jag.
Vi höll oss för oss själva. Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller innne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Mitt i allt det färgsprakande levde vi och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.

Tjejerna har det inte lätt. I skolan är det killarna som bestämmer. De är de som får ta för sig, de som är normen. De får också ta sig vilka friheter de vill att kommentera och röra vid tjejernas kroppar. Ingen vuxen ser eller orkar bry sig.
Men en dag får de ett magiskt frö som blir till en magisk blomma. Blommans nektar gör så att flickorna blir pojkar.  Möjligheterna är oändliga.. Kim omfamnar sin nya kropp till fullo och lever bara för nätterna när hon får vara en pojke.

En riktigt bra bok. Jag förstår att den fick Augustpriset 2011 för årets svenska barn- och ungdomsbok. Motiveringen var:

Med vass och avslöjande flickblick infilteras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.

Författare är Jessica Schiefauer och det är hennes debutroman.