Smakebit på søndag: Brevvännerna

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Under veckan som gått har vi inte gjort så mycket. jag har semester och sambon har jobbat hemifrån. Jag har deltagit i The Reading Rush och läst en hel del, men jag har också haft två dagarn när jag inte läst något alls.

I fredags kollade vi på The Kissing Booth 2 på Netflix. Men jag hade svårt att koncentrera mig eftersom en vän hört av sig och berättade att hennes mamma hade somnat in.
Så igår kollade jag på The Kissing Booth  (igen ) och sedan på The Kissing Booth 2 igen. Jag älskar den första filmen och den andra är okej. Gillar inte riktigt triangeldramat.

Igår han jag också med att leka med Thor när Theo var på kalas hos sin bästa vän.

Denna veckas smakbit kommer från Brevvännerna av Eli Åhman Owetz som jag i min Storytel Reader och då är det lite svårt med sidonumret så smakbiten kommer från början av boken:

Kvällen innnan hade jag somnat med en hemlig födelsedagsönskan.
Att Anders skulle väcka mig med en kyss. Krypa närmare och smeka min kropp med sömnvarma händer.
Viska att det var länge sedan, vill du…?
Vilken hopplös önskan . Min man hade inte rört vid mig på det sättet på över två år.
Så fort han hade åkt till jobbet började jag storgråta. Nu, timmar senare, satt jag fortfarande vid köksbordet utan att ha dukat av frukosten. Så mycket uppdämd sorg hade fått komma ut.
Min födelsedagspresent hängde över stolsryggen. Omslagspappret från Granngården låg under bordet, snöret hopslingrat vid mina fötter. Anders hade köpt precis det jag önskat mig på fyrtionioårsdagen.
En mrökblå Helly Hansen-tröja.

Never Let Me Go

Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem.

Som läsare har en inte hela bilden från början utan förstår allt eftersom jag läser att något är riktigt fel med internatet Hailsham. Varför har de inte kontakt men världen utanför? Varför har inte ungdomarna några föräldrar eller syskon? Kathy tänker tillbaka på uppväxten och vänskapen med Tommy och Ruth. Ruth känns som en mycket osympatisk människa.
Det är en hjärtskärande berättelse och den känns väldigt aktuell.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen utan tycker att ni ska läsa den själva. Jag tyckte om författaren Kazuo Ishiguros sätt att skriva, men det tog väldigt lång tid för mig att läsa den. Det är superliten stil och väldigt tätskriven text i pocketboken som jag läste.

Författaren fick ju Nobelpriset i litteratur 2017 och Never Let Me Go är den första boken jag läst av honom. Jag har The Remains of the Day oläst i hyllan.

Jag läste boken under Booktubeathon och det var meningen att jag skulle se filmatiseringen av boken också, men då hade vi plötsligt ingen internetuppkoppling så Netflix funkade inte. Sen har det varit för varmt. Men igår såg jag filmen och tyckte mycket om den även om de hade ändrat vissa saker. Sambon som inte har läst boken gillade filmen.