Joannas hjärna är ett nöjesfält vid högsäsong, ett analogt twitter. Man kan också kalla det för adhd, och så länge hon äter sin medicin så är det inget större problem. I alla fall inte jämfört med att ha en mamma som förgäves försöker skriva en ny roman, och en pappa som apatiskt sitter framför teven. Och inte jämfört med att inte ha råd med ny medicin. Och därför lura en knarklangare på pengar. Och bli påkommen och mordhotad. Vilket inte är någonting alls, jämfört med att vara kär. I Audrey.

Joanna har det inte lätt. En mamma som vägrar att kompromissa med sin konst. Som vägrar ta ett vanligt jobb för att försörja familjen. Istället säger hon åt Joanna att äta extra mycket på lunchen i skolan. För maten räcker inte och i slutet av månaden är det riktigt illa. Men måttet är rågat när de inte har råd med hennes adhd-medicin. Men mamman pratar bort det och tycker att det är ett bra tillfälle att ta reda på om medicinen verkligen hjälper.

Ju mer man läser i boken desto värre blir det. Joanna har varit så bra på att dölja hur hon har det för alla. Men så blir hon ju desperat och lurar en knarklangare på pengar. Naturligtvis skiter det sig. Hur fan ska hon fixa det här?

Det är en riktigt bra bok och jag blir berörd av personerna i den. Av Joanna och hennes familj och av knarklangaren Valle och hans tjej. Jag tycker om att alla är störda på sitt sätt Att de inte gör en helomvänding och blir lyckliga och välanpassade människor. Det är trovärdigt.

Jag har tidigare läst Hål i huvudet och Här ligger jag och blöder av av författaren Jenny Jägerfeld.