Vi fyller fjorton år den våren, Bella, Momo och jag.
Vi höll oss för oss själva. Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller innne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Mitt i allt det färgsprakande levde vi och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.
Tjejerna har det inte lätt. I skolan är det killarna som bestämmer. De är de som får ta för sig, de som är normen. De får också ta sig vilka friheter de vill att kommentera och röra vid tjejernas kroppar. Ingen vuxen ser eller orkar bry sig.
Men en dag får de ett magiskt frö som blir till en magisk blomma. Blommans nektar gör så att flickorna blir pojkar. Möjligheterna är oändliga.. Kim omfamnar sin nya kropp till fullo och lever bara för nätterna när hon får vara en pojke.
En riktigt bra bok. Jag förstår att den fick Augustpriset 2011 för årets svenska barn- och ungdomsbok. Motiveringen var:
Med vass och avslöjande flickblick infilteras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.
Författare är Jessica Schiefauer och det är hennes debutroman.
