Att börja i en ny skola med flera hundra elever, i en helt ny stad därman inte känner någon, kan vara världens chans! För någon annan, alltså. Inte för Liv.
För henne är det katastrof. Hur ska hon våga säga hej till sina klasskompisar? Hur ska hon ens våga människorna, hur ska de kunna veta att Liv faktisk är jättekul, inuti huvudet?

Liv har flyttat med sin pappa från Stockholm till pappans hemtrakter utanför Växsjö. Hon har alltid varit blyg och introvert men nu blir det ännu värre. Hon har svårt att ens få fram ord eller möta klasskamraternas blickar. Snart är hon ensammare än någonsin. Alla måste ju tycka att hon är ett freak!? Så svimmar hon i klassrummet vid en redovisning och allt blir ännu värre.

Jag tyckte verkligen om Liv och hennes pappas relation. Den var så varm och underbar, men trots det har hon svårt att berätta hur hon känner. Livs mamma dog när Liv var två år. Vi får inte veta hur förrän en bit in i boken.

Det var jobbigt att läsa boken. Jag led med Liv. Läsningen väckte så många känslor. Jag känner igen Livs sätt att älta och spela upp saker och ting som går fel på repeat om och om igen.
Men det finns ljus i mörkret och hjälp att få från flera ställen.

Författare är Lisa Bjärbo och jag har tidigare läst Det är så logiskt alla fattar utom du, Allt jag säger är sant och Vi måste sluta ses på det här sättet (som hon skrev med Johanna Lindbäck).

Jag gav boken fyra stjärnor på Goodreads. Det egentliga betyget är nog mer 4.5 men kanske höjer jag betyget när jag fått tänka lite mer.