En smakebit på söndag: Att bära sig själv

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag.  Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers! Mia på Mias bokhörna har blivit den nya samlingspunkten för våra smakebitar.

I måndags började sambons semester. Vi åkte en sväng till svärföräldrarna och fikade när vi ändå hade varit på Köpis. Där var också sambons morbror med fru, sambons yngsta kusin (17 år) och deras hund Benny.

I början av veckan läste jag ut First-Time Caller av B.K. Borison. Jag gillade verkligen den.

I onsdags åkte jag med brorsan upp till våra föräldrar. Theo och Thor var redan där. Sen åkte alla utom mamma ut till stugan. Jag och Thor badade och pappa och brorsan sjösatte brorsan båt.
Thor höll på att kasta med kastspöt men fick ingen fisk. Sedan ålkte vi hem igen till mamma och pappa och köpte med pizza på vägen.
På kvällen ville Thor fiska mer så jag och brorsan gick ner med honom till Åsbacka kajen. Där fick vi en abborre som vi kastade tillbaka i havet.

På torsdagen åkte vi till stugan igen och då åkte jag, brorsan och pojkarna till Kringlan och badade. Det var 24 grader i vattnet och riktigt varmt. Sedan badade jag och Thor igen när vi kom tillbaka till stugan.
På kvällen gick vi ner till Åsbacka kajen och fiskade igen. Mewn det var lite svalare då och väldigt myggigt.

På fredagen var vi bara hemma hos mamma och pappa. Jag spelade lite fotboll med Thor och satt ute på bron och läste Pizzeria Roma av Elin Persson. Det var riktigt varmt i solen då med men senare på kvällen blev det molnigare.
Jag tog tåget hem och kom till Gävle 22:20. Det var fortfarande väldigt varmt i Gävle men det bröjade sjunka när regnet kom. Det var riktigt svårt att få ner värmen inomhus.

Igår var det ca 14 grader varmt. Snacka om omslag i vädret. Vi åkte till svärföräldrarna på kvällen och åt middag med dem. Grillat med klyftpotatis, sallad, bea och aioli. Det var glass till efterrätt.
Jag hade jättesvårt att somna inatt så jag läste ut Pizzeria Roma istället. Jag tyckte verkligen om den. Men jag har gillat alla författarens böcker.

Idag har vi inga planer. Jag kommer köra lite tvätt, fixa lite med bloggen och läsa. Kanske kommer jag kolla på några avsnitt av Little House on the Prairie på Netflix.

Denna veckas smakebit kommer från Att bära sig själv av Peter Jöback, Leif Eriksson, Martin Svensson och Henrik Johnsson som jag köpte när jag och Mya såg Peter Jöback på konserthuset förra året. Vi köpte en varsin bok och fick dem signerade så gav vi dem till varadra i julklapp.

Smakbiten kommer från sidan 7:

Jag sitter på ett plan på väg till London. Hjärtat dunkar i bröstet och jag har svårt att andas. Jag tännker på Marie.
”Jag har hört saker om dig”, sa hon när hon ringde  två veckor tidigare, och innan jag hann få ur mig ett enda ord, fortsatte hon: ”Att du köper droger.”
Jag tittar ut genom det lilla fönstret bredvid mig. Alla fält och bostadsområdden, kvadratiska från den här höjden. Snart syns också Heathrow eller i alla fall landningsbanorna som långa vita streck rakt under mig.
Jag tar ett djupt andetag och fuktar läpparna med tungan. Tänk om allt skiter sig. Tänk om någon får reda på var jag är. 
Jag blev arg på Marie. ”Är du dum i huvudet?” fräste jag. ”Det stämmer inte alls.” Sedan lade jag bara på luren.
Egentligen är det inte drogerna som är problemet. Drogerna är bara ett symptom på allt det andra, och allt det andra är livet. Mitt liv, som är på väg i hekt fel riktning. Jag har förlåtit människor för enkelt. Inte sörjt någonting av det som hänt mig. Kanske är det här min chans, trots allt, min väg ut.
Efter att jag lagt på luren ringde jag upp Marie igen. ”Det stämmer”, mer viskade än sa jag. ”Hjälp mig!”

Little House # 3

20130704-114703.jpg

Familjen Ingalls lämnar Stora Skogeni Wisconsin för att resa över prärien till Indianterrioriet. Pappa Charles tycker att det har blivit för mycket folk i Stora Skogen och nu har ju regeringen lovad att nybyggare kan få mark i Indianterriorriet.

Det blir en lång och farofylld resa speciellt när de försöker ta sig över  en å som börjar stiga när de är mitt i den. Vagnen börjar flyta, hästarna tvingas simma och pappa måste hoppa ner i vattnet för att få hästarna till andra sidan. Väl på andra sidan upptäcker de att hunden Jack är borta. De tror att han drunknat, men så illa är det inte. Det får de dock inte veta förrän på kvällen.

Det är mycket prat om att det är en skam för stora flickor på 7 år att gråta, till och med när de tror att Jack är död. Jag sitter ju och grinar varje gång jag läser den och jag vet ju att han klarar sig. Men det var väl så på den tiden. Man skulle inte visa sina känslor så tydligt. Inte gråta, höja rösten, skratta högt etc.

Nybyggarlivet är spännande och farofyllt. De har en indianstam som nära grannar och mamma Caroline är livrädd för dem. Pappa Charles försöker att lugna henne och menar att det inte är någon fara. Dessvärre har de råkat byggt sitt hus alldeles intill en stig som indianerna ofta färdas på.
Det finns också ett överflöd av vilda djur. Buffalovargar (ovanligt stora vargar) och pantrar finns i närheten av huset.
Mamma Caroline råkar illa ut när hon och Charles gör ett timmerhus och en stock ramlar ner på henne.

Farbror Edwards dyker upp i den här boken. Han är ju en viktig person i tv-serien men i böckerna är han bara med i Lilla Huset på Prärien, By the Shores of Silver Lake och en till bok.

Laura vill ha en Papoose. Vet ni vad det är? Ett indianbarn. Det märks att familjen och deras grannar ser på indianerna som någon slags halvmänniskor eller som djur. Lauras pappa har visat henne alla andra djurbarn så hon förväntar sig att han ska visa henne en papooose också. Andra tider, andra tider, men jag blir så förbannad! Som när Fru Scott tcker att indianerna inte behöver någon mark för de använder den ju inte. De gjorde de ju visst, men de var inte jordbrukare. Eller när Mr Scott säger The only good indian is a dead indian. Snacka om hyckleri! Och de ska vara kristna. Nä usch!
Amerikas historia är en blodig historia. Snacka om folkmord på indianerna!