Genom åren har de fallit ifrån, männen på verkstan. En efter en åker de in på sjukan för lungorna eller ryggen eller knäna. Till och med de som varit starka som oxar, de som lärde Magnus att svetsa. Nu är Magnus sjukskriven, gubbarna säger att det är viktigt med rutiner, som att ses på Roma, ta en kaffe eller en pizza, snacka lite. När värken far genom kroppen, Försäkringskassan bråkar, och väntetiden för operation av utslitna kotor känns lika lång som den strömmande forsen utanför huset, är det tur att Kenneth finns där. Kenneth – som håller Magnus under armarna när det känns som om han faller.
En roman om vänskap och gemenskap, om småstadsliv och jobbet på verkstan, och om den kärlek som kommit och gått och den som består.
Jag tyckte verkligen om den här boken som berättas på en väldigt långsamt sätt. Allt får ta sin tid. Allt utspelar sig i något litet samhälle utanför Bollnäs. Min hemstad Söderhamn nämns också några gånger så jag känner igen mig i området som beskrivs.
Jag tycker också att jag känner igen ”gubbarna” och pizzerian.
Boken är skriven av Elin Persson och fick fyra stjärnor på Storygraph. Jag har tidigare läst De afghanska sönerna, Sommaren och Det är någonting som drar i mig av författaren.
