På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Efter en riktig skitvecka på jobbet har det varit extra skönt med helg. Jag har mest läst (har äntligen äst ut Lethal White och Tankar mellan sött och salt) och kollat på tv-serier. Men i måndags köpte jag och sambon gymkort på Everytime Fitness och vi har tränat tre gånger den här veckan. Så igår var vi iväg och tränade. Idag har vi varit till till Köpis och jag har äntligen köpt en ny sportbh.

Denna veckas smakbit kommer från Jorvik kallar (Ödesryttarna #1) av Helena Dahlgren. Jag läser den i readathonet ReadoRama12. Från s 12.

”Är vi framme snart?”
Lisa är femton men känner sig som fem  när hon ställer samma fråga  för andra gången sedan de satt sig i bilen. Vad kan det ha gått, tio minuter kanske? Pappa ler bara, samtidigt som han trummar med fingrarna på ratten.
”Vi borde få köra av färjan alldeles starx, Isa”, svarar han. ”De har ju börjat lasta av nu.”
”Det känns som om vi har suttit här i flera timmar”, mumlar Lisa.  Hon kan inte låta bli att rycka till när hon hör det gamla smeknamnet. Framför sig ser hon en bestämd liten tulta med håret på ända. Runda kinder och t-shirt med hästmotiv. Ständigt dessa hästar. Alltid på väg någonstans, efter mamma och pappa eller  familjens tålmodiga katt som brukade sova hoprullad likt en boll vid hennes fötter. Isa är fotoalbumversionen av Lisa, tänker hon. Dåtid. Historia. Hon har inte särskilt mycket gemensamt med den Lisa som nu sitter i passagerarsätet till en gammal skåpbil och väntar på att hennes nya liv ska börja.
Igen.