Duff McKagan

Jag tycker verkligen om att läsa rock (eller hårdrocks-) biografier. Jag har till och med läst  The Dirt, The Heroin Diaries och Tommyland som handlar om Mötley Crüe fast jag inte ens gillar bandet.

It´s so easy (och andra lögner) är skriven av Duff McKagan som var basist i mitt favoritband Guns ´n Roses. Jag har tidigare läst Slashs och Steven Adlers (trummisen) biografier + Welcome  to the jungle om bandet.

Men It´s so easy är en av de bästa biografier jag läst, det är bara The Heroin Diaries av Nikki Sixx som slår den.  Duff berättar Guns historia och sin del i den. Han tar upp ungefär samma händelser som både Slash och Steven. Men Duff skyller inte ifrån sig som Steven. Han gnäller inte om att han haft det jobbigt. Han berättar om problemen i bandet som t.ex. at Axl började komma senare och senare till konserterna. Men han säger attt det var ju ingen av dem som tog sig ett snack med honom. Han menar att han själv sket i det och drack mer sprit alternativt knarkade mer.

Det är riktigt otäckt när han beskriver hur allt snurrar på snabbare och snabbare. Hur han dricker typ 6 liter vin om dagen och tar heroin för att inte bli för full. Hur hans händer spricker sönder och han tvingas bära handskar  för att kunna spela bas..

Tillslut når han botten men tar sig upp igen. Det är helt otroligt att han klarar det. Vilken envishet och vilken beslutsamhet. Duff McKagan är verkligen speciell.

Jag läste boken på svenska, egentligen vill jag ju helst läsa biografier  på engelska om det är originalspråket.  Men den här översättningen funkar jättebra. Det är bara på ett ställe jag stör mig.

Läs boken, den är riktigt bra!

Guns N ´Roses

Jag älskar att läsa rockbiografier. Genom åren har det blivit en hel del med mycket varierande kvalitet. Tommyland av Tommy Lee och Anthony Bozza var ett riktigt lågvattenmärke. Sedan finns det ju en hel del bra böcker också. Som den otroliga Heroine Diaries, The Dirt eller Ozzy.

Sedan finns det en till kategori av rockbiografier som placerar sig i mitten. Det vill säga de är inte dåliga, men är heller inte riktigt bra. De är okej helt enkelt.  Steven Adlers  My Appetite For Destruction med undertexten Sex & Drugs & Guns n´Roses är en helt okej bok.  Jag älskar ju Guns och har läst Slashbiografi och Stephen Davies Welcome to the jungle. Den första var jättebra medan den andra mest var skit. Mycket berodde nog på att den senare blivit översatt till svenska av någon klåpare.

My Appetite For Destruction handlar om Steven Adler som var/är Guns `n Roses trummis under åren 1985 till 1990. Man får följa honom fr födseln till 2009. Det är inget lätt liv han haft. Jag som jobbar med barn blir helt förskräckt. Han dricker regelbundet vid 11-års ålder, snattar och röker på. Men hjälper hans mamma honom? Nej då hon kastar ut honom! Vem fan kastar ut en 11-åringå gatan? När han kommer hem från skolan står alla hans grejer på altanen. Som tur var har han en mormor som tar hand om honom, tills hon inte orkar hanskickas tillbaka till mamma. .

Man får vara med när Guns bildas och slår igenom. När allt börjar gå åt helvete och hur det går åt helvete på fler sätt än man tror är möjligt.  Steven tar fullt ansvar för sitt liv. Men ibland tycker jag att han sitter och skryter om hur många tjejer som han haft sex med.  Get over it! Men han pratar inte så mycket skit om de andra i Guns. Inte ens Axl. Men det skiner igenom att han var/är mycket besviken på Slash. Samtidigt tackar han sina gamla vapendragare för allt.

Boken är underhllande och stundtals riktigt gripande. Men jag tycker att Steven eller Stevie som han kallas är en ganska barnslig kille. Tydligen är han bra kompis med Tommy Lee från Mötley Crüe.. Det förklarar en del.

Läs boken om du är ett Guns fan. Annars kan du lika gärna hoppa över den tycker jag.