Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.
En otroligt välskriven men mörk och sorglig berättelse om en familj som faller allt djupare ner i misär.
Agnes Bain är en kvinna som aldrig skulle ha fått barn. Hon är alltför barnslig, självcentrerad och psykiskt instabil för att klara av det. Men mänenn som hon skaffat barnen med tar den lätta vägen ut.
Shuggies pappa är en riktig skitstövel medan Catherine och Leeks (Alexander) pappa istället verkar ha varit för snäll.
Agnes Bain far hemskat illa i sin jakt på kärlek, sprit och narkotika. Men för hennes barn är det ännu värre.
Catherine flyr från Skottland så fort hon kan genom att gifta sig ung. Leek håller sig kvar längre och försöker rädda sin mamma.
Men den som blir kvar och får dra det tyngsta lasset är Shuggie, minstingen som älskar sin mamma över allt annat.
Det gör ont att läsa om Shuggie. Men hoppet överger aldrig honom. Shuggie är helt underbar.
Boken vann The Booker Prize 2020 och det förstår jag. Det är författaren Douglas Stuarts debutroman. Den fick fem stjärnor på Storygraph.
Stuart har också skrivit Young Mungo (Unge Mungo) och den vill jag också läsa.
