Etikettarkiv: Ett amerikanskt äktenskap

by

Ett amerikanskt äktenskap

Tay

 Roy och Celestial personifierar den amerikanska drömmen och bilden av det nya svarta Södern. Han är ung affärsman, hon en lovande konstnär. Men precis när de ska inleda sitt liv tillsammans, händer något som sliter dem isär. Roy blir anklagad för ett brott som Celestial är övertygad om att han inte har begått, och han döms till tolv års fängelse. Trots att Celestial alltid varit självständig känner hon sig vilsen och övergiven, och när domen efter fem år upphävs och Roy kan återvända hem, är den kärlek som en gång fanns inte lika självklar. Går det att rädda ett äktenskap som berövats sitt fundament?

Större delen av handlingen i boken utspelar sig i brevform mellan karaktärerna. Jag är inget fan av den berättarformen och det gör nog att jag har svårare att ta till mig berättelsen.
Det är en drabbande berättelse. Vi vet reda från början att Roy är oskyldigt dömd. Celestial tvivlar aldrig på sin man och gör allt för att få honom fri. Till sin hjälp har hon barndomsvännen Andre, men snart blir deras vänskap något annat. Celesial vet inte hur hon ska berätta det för Roy men hon skiljer sig inte från honom.

Det blir väldigt krångligt när Roy kommer ut ur fängelset och söker upp sin fru. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om slutet.
Boken är skriven av Tayari Jones och tilldelades Womens Prize For Fiction 2019. Den fick 3,5 stjärnor på Storygraph.
Jag vill gärna läsa fler böcker av författaren.

by

En smakebit på söndag: Stora vackra liv

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag.  Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers! Mia på Mias bokhörna har blivit den nya samlingspunkten för våra smakebitar.

Det har varit full fart den här veckan med. Vi har varit och hjälpt svärföräldrarna två kvällar med teknikproblem med deras ljudanläggningen och teven.
I torsdags fick jag ett sms att mina nya glasögon var färdiga så vi bestämde oss för att åka upp till Söderhamn efter jobbet. Jag skulle ha en AW med jobbet på fredagen och på lördagen var det ju en röd dag så annars skulle jag inte kunna hämta dem förrän nästa vecka.
Vi passade på att äta på min favoritpizzeria. Där pappan till en av mina f.d. elever jobbar. Eleven i fråga är 31 år och byggnadsingenjör. Jag hade henne i en av mina första klasser.
Sen åkte vi hem till mina föräldrar en sväng innann vi åkte hem.

I fredags hade vi AW med jobbet. Vi började på A:s kolonilott där vi åt snacks och frack bubbel. Sen åkte vi ner på Villa Skeppsbron däe vi åt mat. Brorsan var där med sitt jobb också. Sen gick vi till O’Learys där vi spelade Shuffel Board och hade bokat karaoke. Det var jättekul!
Sedan skulle de flesta gå hem men A (en annan A) måste vänta på sin buss en timme så några av oss gick till Pitchers. Då träffade vi på en av våra vikarier och en annan f.d. elev som ska ta studenten nästa vecka.
0:12 gick min buss hem.

På lördagen gick jag upp före 8.00 för Thor skulle spela fotboll 9.30 på Kastvallen. Så det blev frukost och så tog jag en promenad dit. Sedan följde Thor med mig hem och vi gosade med katterna och kollade på youtube. Sedan åkte vi till Furuvik med Mya och Theo. det var Countryfestival där  men det var inte så mycket folk. Mya ville se Jay Smith så hon kollade på honom och jag och killarna åkte radiobilarna och så vann de varsin basketboll.

Idag ska jag städa och förhoppningsvis läsa. Det har inte blivit mycket läst under veckan. Jag har bara läst ut Ett amerikanskt  äktenskap av Tayari Jones och börjat läsa Stora vackra liv av Emily Henry som är denna veckas smakebit. Från sidan 7:

Det sägs att det finns tre versioner av varje historia: din, min och sanningen. Killen som myntade uttrycket jobbade i filmbranchen, men det stämmer även inom journalistiken. Vi ska egentligen inte ta ställning. Vi ska jobba med fakta. Fakta leder till sanningen. 
Faktum: Robert Evans – producenten, studieochefen och skådespelaren som myntade det pricksäkta uttrycket om sanningen – var gift sju gånger.
Faktum: Jag, Alice Scott – anställd som skribent på The Scratch – är officiellt sett inte ens ihop med mannen jag dejtat i sju månader.

 

 

 

 

by

En smakebit på söndag: Ett amerikanskt äktenskap

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag.  Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers! Mia på Mias bokhörna har blivit den nya samlingspunkten för våra smakebitar.

I måndags fyllde brorsan år så jag var dit med present och åt tårta. Theor var iväg på sin skolresa till Borlänge. Tänk att han går ut sexan nu! Veckan har som vanligt varit intensiv men jag kom ifrån jobbet i bra tid i fredags. Jag lyssnade klart på God Save he Queen på bussen hem.

Det har varit en lugn helg och vi har bara varit hemma. Det enda jag har gjort egentligen är att städa, köra några maskiner tvätt och läsa. Jag lyssnade på hela Nätter utan mina bröder av V.V. Ganeshanathan medan jag städade och fixade här hemma.
Sedan läste jag hela Olgas bok i soffan igår kväll.

Idag har jag fixat med bloggen och sla förbereda lite inför jobbveckan. Förhoppningsvis blir det lite läsning också.

Denna veckas smakebit kommer från Ett amerikanskt äktenskap av Tayari Jones, från sidan 11:

Det finns två slags människor i världen, de som flyttar hemifrån och de som inte gör det. Jag är stolt medlem av den första gruppen. Min hustru, Celestial, brukade säga att jag innerst inne är enriktig lantis, men jag kände aldrig igen mig i den beskrivningen. För det första är jag inte från landet i ordets rätta bemärkelse. Eloe, i Louisiana, är en småstad. ”Landet” får en att tänka på folk som skördar, bärgar hö och mjölkar kor. Men jag har alrig plockat så mycket som en bomullstuss, även om pappa gjorde det. Jag har aldrig rört vid en häst, get eller gris, och har inte heller en längtan efter att göra det. Celestial brukade skratta och säga att hon inte menade att jag var en bonde utan bara en lantis. Hon kommer från Atlanta, så man skulle mycket väl kunna säga att hon också är en lantis. Om hon får säga det själv är hon en ”sydstatskvinna”, vilket inte är att förväxlas med en Southern belle. Av någon anledning har hon ingenting emot att kallas Georgia peach, och det har inte jag heller, så det har det blivit.