
På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som Astrid Therese Betraktninger och Mari på Flukten Fra Virkeligheten turas om att hålla i varannan vecka. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!
I fredags började vi med att städa när vi kom hem efter jobbet. Det var meningen att vi skulle byta ut tv-bänken och hänga upp tv:n på väggen, men det hann vi inte med. Vid 17-tiden åkte sambo n till stan och köpte pizza på Aktern & Fören och hämtade hit E sen hade vi ölprovning och lyssnade på musik.
Igår satte vi upp tv:n på väggen och tog bort den gamla tv-bänken och ställde dit den nya stereobänken. Det blev jättebra!

Jag läste ut The Lost Man av Jane Harper. Sen började jag läsa NOS4R2 av Joe Hill och hade sällskap av Lussekatten.
Vi gjorde inte så mycket resten av kvällen förutom att åka till gymmet och träna.
Idag har vi inga planer förutom att åka och köpa kaffe och att svärföräldrarna ska komma hit och fika. Alltså tänker jag läsa så mycket om möjligt.
Veckans smakbit kommer från NOS4R2 av Joe Hill från sidan 4:

Because she was preoccupied, she didn’t notice what was different about Charlie Manx until she was easing around his cot to reach the IV rack. He happened to sigh heavily just then, as if bored, and she looked down and saw him staring at her, and she was so startled to see him with his eyes open that she bobbled the sack of blood and almost dumped it on her feet.
He was hideous-old, not to mention hideous. His great bald skull was a globe mapping an alien moon, continents marked by liver spts and bruise-colored sarcomas. Of all men in the long-term-care waed – a.k.a. the Vegetable Patch – there was someting particularly awful about Charlie Manx with his eys open at this time of year.
Manx liked children. He’d made dozens of them disappear backin the niineties. He had a house below the Flatirons where he did what he liked with them and killed them and hung Christmas ornaments in their memory. The papers called the place Sleigh House. Ho, ho, ho.