Etikettarkiv: Råttjakten

by

Nådastolen

Av en tillfällighet är kriminalinspektör Washington Poe på plats när liket efter en mördad man hittas på en lantlig kyrkogård i Cumbriatrakten, gömd under en kista i en grav. Kråkor och andra asätare har gett sig på kroppen, och de svarta fåglarna hemsöker Poe i hans mardrömmar.

Fem månader senare påträffas ännu en död man, under andra men inte mindre morbida omständigheter. Offret, Cornelius Green, har bundits vid ett träd, den så kallade Blixteken, och stenats till döds. På hans svårt sargade kropp hittas också en tatuering med en kod som är så besynnerlig att inte ens landets främsta dataexpert, Tilly Bradshaw, vet hur hon ska knäcka den.

Utredningen avslöjar en koppling till Jobs barn, det religiösa samfund som Green varit ledare för och som tycks ha många hemligheter att dölja. När sedan spåren leder vidare till en blodig familjetragedi som inträffade sexton år tidigare tar fallet en helt ny vändning, som samtidigt, längs slingriga stigar, leder Poe tillbaka till den där vintriga kyrkogården där allt tog sin början, till kråkornas makabra fest.

En väldigt obehaglig bok. Alltså på riktigt obehaglig. Det var nästan så att jag behövde ta en paus från läsningen/lyssningen ibland.
Det är utstuderad tortyr och barn som far illa.

Jag tyckte om greppet att Poe berättar om vad som har hänt för sin psykolog och att man kasrs in i händelserna för att sen återvända till Poe och psykologen.
Det är väldigt många oväntade vändningar och de flesta listade jag ut men inte alla.

Boken är den sjätte deleni i serien om kriminalinspektör Washington Poe som har geniet och dataexperten Tilly Bradshhaw till hjälp att utreda och fånga seriemördare.

Boken är skriven av M.W. Craven och översatt av Gabriel Setterborg.

De andra delarna i serien heter:

  1. Brännaren
  2. Svart sommar
  3. Regissören
  4. Råttjakten
  5. Botanikern
  6. Nådastolen
by

Botanikern

Washington Poes vänner är inte fler än att han kan räkna dem på ena handens fingrar, och en av dem är Estelle Doyle. Men läget ser illa ut för den självsäkra patologen efter att hennes far blivit mördad med två skott i huvudet. Estelle påträffas med spår av krutrester på händerna och hennes fotavtryck är de enda spår som leder fram till huset, som är inbäddat i nysnö.

Samtidigt har en känd giftmördare som pressen kallar Botanikern skickat dikter och torkade blommor till högprofilerade kändisar. Mördaren verkar ha förmågan att krypa genom nyckelhål, för trots de säkerhetsåtgärder polisen vidtagit efter att mordoffren fått Botanikerns varning, lyckas han komma undan varje gång.

När det framkommer att de enda ord Estelle yttrat sedan gripandet är »Ring Washington Poe« får Poe mycket att hantera. För en man som dessutom avskyr låsta rummet-mysterier riskerar mordutredningen han står inför att bli Poes svåraste någonsin…

Det här är en femte boken i serien om Washington Poe. Jag gillar ju verkligen att läsa om Poe och Tilly. Men om författaren inte ser upp kommer Tilly bli en karikatyr av sig själv. Än är vi inte där som tur är.

Det var superspännade att läsa om de olika polisutredningarna som pågår samtidigt. Poe är väldigt splittrad när han måste hjälpa sin vän Estelle Doyle behöver hans hjälp samtidigt som en seeriemördare härjar.

Boken fick 4,5 stjärnor på Storygraph och författaren är M.W. Craven. Jag lyssnade och läste boken genom Storytel.

Böckerna i serien heter:

  1. Brännaren
  2. Svart sommar
  3. Regissören
  4. Råttjakten
  5. Botanikern
by

Råttjakten

Kriminalinspektör Washington Poe hotas av vräkning och måste i domstol försvara sin rätt att bo kvar i sitt älskade torp när han oväntat kallas till en bordell på en sjaskig bakgata i den lilla nordengelska staden Carlisle, där en man misshandlats till döds med ett basebollträ.
Poe förstår inte varför man kopplar in honom. Han är specialist på att jaga seriemördare, ändå vill brittiska underrättelsetjänsten MI5 ha just honom och hans medhjälpare, dataexperten Tilly Bradshaw, till att leda mordutredningen. MI5 misstänker att någon tänker försöka sabotera det stundande toppmötet på det lyxiga herrgårdshotellet Scarness Hall. När Poe och Bradshaw undersöker den dödes bakgrund visar det sig att ingen av personuppgifterna de har om honom stämmer.

På mordplatsen saknas ett prydnadsföremål, en keramik råtta av samma slag som hittats även på en annan brottsplats. Poe nystar upp trådarna till en historia som tar sin våldsamma början i kriget i Afghanistan. Girighet och jakt på stulna antikviteter leder till avskyvärda svek och mord som ställer Poes och Tillys slutledningsförmåga på hårda prov.

Den fjärde boken i serien om Washington Poe och Tilly Bradshaw. Jag tycker verkligen om de här böckerna och har svårt att sluta läsa dem när jag väl börjar. Det är så spännande!
Den här fick fyra stjärnor på Storygraph och jag vill läsa nästa del, Botanikern, snarast.

Författaren heter M.W. Craven.De andra böckerna i serien heter:

  1. Brännaren
  2. Svart sommar
  3. Regissören
by

En smakebit på søndag: My Policeman

En smakebit på søndag

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger  håller i. Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers!

Skärmen på min iPad har gått sönder. Den hade lagt den på  in säng och när jag kom dit igen hade det spruckit. Mycket underligt eftersom jag inte hade tappat den eller lagt något på den. Nu är den 5-6 år gammal men ändå. Den fungerade ju och jag brukade kolla på Booktube och ibland läsa Kindle-böcker på den.

Igår var vi in på en skivmässa på  Grand Hotel men vi hittade inget vi ville ha. Det blev tacopaj till middag och sedan läste jag ut Råttjakten av M.W. Craven. Vi kollade också lite på Living Single (en gammal tv-serie från 90-talet med Queen Latifah).

Idag har jag fixat lite inför jobbveckan och efter sambon har tränat ska vi städa. Det blir också lite bloggfix och förhoppningsvis en del läsning också.

Denna veckas smakebit kommer från My Policeman av Bethan Roberts, från sidan 3:

I considered starting with these words: I no longer want to kill you – because I really don’t – but then I decided you would thonk this too melodramatic. You’ve always hated melodrama, and I don’t want to upset you now, not in the state you’re in, not at what may be the end of your life.
What I mean to do is this: write it all down, so I can get it right. This is a confession of sorts, and it’s worth getting the details correct. When I am finished, I plan to read this account to you, Patrick, because you can’t answer back any more. And I have been instructed to keep talking to you. 
Talking, the doctors say, is vital if you are to recover.