När den första frosten kommer i september börjar pappa Charles bli orolig. Något är fel med vädret. Han jobbar extra hårt för att få hem höet ochLaura får hjälpa honom. Fastän att det är mansgöra. Det är ju bara utländskor som jobbar på fälten, mamma och hennes flickor är ju amerikanskor (Don´t even get me started!).

När en gammal indian kommer till affären och varnar de vita männen för att de kommer bli en hård vinter med stormar i 7 månader bestämmer pappa att de ska flytta in till staden (De Smet) istället. Laura är inte glad, hon gillar inte när det är mycket folk. Mamma Caroline är glad för nu kan flickorna gå i skolan. Inte Mary förstås men hon lär sig hemma när Laura gör läxorna om kvällarna. Hon måste ju vara reda när/om hon kan åka till högskolan för blinda i Vinton.

Det blir en fruktansvärt hård vinter och den lilla staden blir helt isolerad från oktober till början på maj när tågen slutar gå. Maten börjar ta slut och även bränslet. Familjen Ingalls börjar elda med höpinnar. Tillslut har de bara bröd kvar att äta och vetet håller på att ta slut.
Almanzo Wilder bor i staden med sin bror Royal. När han förstår att vissa familjer (t.ex. Ingalls) svälter kan han inte bara sitta och inget göra. Även om han säljer sitt eget utsäde kommer  det inte att räcka. Med Cap Garland åker ha ut på prärien för att leta en farmare som har en massa vete att sälja. Det hoppas de i allafall. Men det är en kamp mot klockan. Det är sällan en hel dag mellan snöstormarna.

Boken är den jobbigast boken att läsa. Den är samma saker som händer hela tiden. Man känner hur avtrubbade och deprimerade familjen blir. De måste ju ha varit väldigt undernärda. Ett under att ingen av dem svalt ihjäl. Man känner deras isolation också. Tänk att bo i en stad men du träffar aldrig några andra människor än familjen och du kan knappt gå ut för det är hela tiden snöstormar. Tänk på ljudet också. De måste ju ha blivit halvgalna.