Det är långrast och Myran och Henny jobbar med sin nya snigelvärld bakom gympasalen. Arvid har varit där och spionerat och Felicia har gått förbi tre gånger. Tredje gången frågade hon kanske
– Får jag vara med?
I så fall hörde inte Myran. Om man inte hör att någon frågar är man inte taskig. Men om man hör och ändå säger nej, då är man det. Taskig alltså.
Myran heter egentligen Morgan Andersson, men det är det bara tandläkaren och okända personer som säger. Alla andra säger Myran. Till och med fröken i skolan. Myran är sex år och går i förskoleklass. I klassen går också Melker som tycker att allt är äckligt, Eva som bara gillar vit mat och så Myrans bästis Henny såklart. Oftast är Myran glad, men det är jobbigt när Henny leker med Felicia i klassen. Då är det tur att Diego har flyttat in i lägenheten ovanpå. Han är sju år och säger att Myran visst kan få en egen katt, fast mamma är allergisk. Myran är också allergisk, fast inte mot katter utan mot bråk. Särskilt när mamma och pappa bråkar på engelska för att Myran inte ska förstå att de kanske vill skiljas.
Jag råkade ju läsa Myran och gåtorna, som är den andra delen i serien om Myran, innan jag läste den här. Här får vi träffa Myran när mamma och pappa fortfarande bor tillsammans men de bråkar mycket. Eller diskuterar som de säger. Myran blir arg på att de gör dt på engelska för att han inte ska förstå.
Myran får också en ny granne, Diego, som blir hans kompis.
En mysig och ganska rolig bok som tar upp svåra ämnen som bråkande föräldrar, krångliga kompisrelationer och livet som sexåring.
