På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger  håller i. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Jag har varit helt slut den här veckan efter en väldigt intensiv vecka på jobbet.
Det börjar äntligen hända något med vår vattenskadade källare. Dela av väggen i gillestugan har brutits bort, alla dörrkarmar är borttagna i hela källaren och vi ska få nya dörrar.

Igår gick jag och sambon på en promenad i det vackra vädret. Sen var jag ut på äventyr i skogen med Mya, Theo och Thor. Vi hann med lite Robloxspel också.

På kvällen kollade jag och sambon på några avsnitt av den sista säsongen av Community och på filmen The Hating Game. Filmen var okej men inte mer.

Idag ska det städas, tvättas, bloggas och så ska jag förbereda mig inför nästa vecka. Det blir nog en promenad också och förhoppningsvis lite läsning.

Denna veckas smakbit kommer från Lisa och Lilly av Mian Lodalen, från sidan 7:

Det var första gången prästen Murray hade fått en sådan udda fråga. Fadern stod framför honom, högröd i ansiktet. Modern, snett bakom sin make. Sa ingenting. Snöt sig bara ideligen i den fuktiga näsduken. Hur hon än försökte snoppa gråten svämmade ögonen över, hur hon än ansträngde sig kom inga ord när hon öppnade munnen. Det var genant, men han fick försöka. Den välrakade hakan i halsgropen, och ena handen som nästan krampaktigt gneds över den knutna näven för att hålla kroppens okontrollerade ryckningar i schack. 
Var det möjligt, kunde det göras ett undantag och låta dem begravas i samma kista?
Det var inte faderns vilja, utan barnets, dem döda dotterns sista önskan. För egen del skulle han inte komma på idén att be om något så befängt, men känslan av skuld tvingade honom. Hade det inte varit för honom hade de kanske inte befunnit sig i denna outhärdliga situation.
Den här gången måste han föra sitt barns talan.