I januari 1945 är tusentals människor i Ostpreussen på flykt undan sovjetiska trupper. Bland flyktingarna finns ungdomarna Joana, Emilia och Florian. De har olika bakgrund och bär alla på hemligheter, men deras vägar korsas och de finner mod och styrka hos varandra. Tillsammans försöker de ta sig till Wilhelm Gustloff – ett fartyg som kan föra dem till tryggheten västerut över Östersjön. Men katastrofen inträffar precis när de tror sig ha friheten inom räckhåll och då spelar varken nationalitet eller klasstillhörighet någon roll. De 10 000 passagerarna kämpar alla för samma sak – sin överlevnad.

Som alla Ruta Sepetys böcker är den här så välskriven och efterforskad. Hon berättar om fruktnsvärda händelser som gör ont att läsa men ändå på ett sätt att jag okar läsa vidare. Joana, Emilia och Florian blir favoriter som jag inte kommer att glömma i första taget. Mitt hjärta blöder speciellt för Emilia. Slutet med beskrivningarna av alla små barn som drunknar i vattnet var fruktansvärt att läsa.

Fartygskatastrofen är historiens största. Den är alltså större än Titanic som alla känner till. Nu har jag faktiskt hört om den och jag tror att jag sett en dokumentär för en herrans massa år sedan. Men jag kom inte ihåg att det var 9000 som dog.

Jag hörde talas om boken på booktube innan jag hade läst någon av Ruta Sepetys andra böcker. Sedan läste jag Strimmor av hopp och Färgen på drömmar och tyckte så mycket om dem att jag klickade hem Salt to the Sea till min Kindle,men så glömde jag bort den.

Men så laddade jag Kindlen och började läsa boken när jag var hemma hos föräldrarna. Jag gav den fyra stjärnor på Goodread (4.5). Läs den! Boken finns i svensk översättning och hetr då Tårar i havet.