På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som Astrid Therese Betraktninger håller i. Alla delar med sig ett stycke ur boken de just nu läser. Inga spoilers! Just nu verkar Astrid Therese ha en paus men jag fortsätter att dela en smakebit ändå.
I måndags var jag till Furuvik med Mya, Theo och Thor. Vi kollade på djuren, åkte radiobilarna, Draken, Spökjakten, Flodfärden och Tekopparna. Mya och Thor åkte Skytower också. På väg ut ur parken kollade vi på lemurerna och de två röda vari. Oj vad de sistnämnda hoppade, sprang runt och lekte. De var jättehögt uppe i trädet.
Thor följde med mig hem ooch lekte med katterna i några timmar.
I tisdags städade jag och sen kom Thor hit igen. Han lekte med katterna och sen gick vi till skolgården och spelade fotboll.
I onsdags började jag jobba igen och tog bussen till jobbet. Det är drygt när det fortfarande är sommartidtabell efersom de går var 20 minut och jag ofta missar när jag ska byta buss på stan eftersom den första bussen alltid är sen.
Det gick bra att börja jobba igen. Kul att träffa kollegorna igen och de nya lärarna i fyran.
När jag kom hem tog sambon och jag en kvällspromenad.
På tordagen var det riktigt varmt. Men det kände en inte av så mycket för vi har så kallt på skolan. Efter jobbet ringde Thor och frågade om jag ville följa med till Furuvik och bada. Så det blev kvällsbad.
I helgen har vi bara varit hemma. Jag har läst en del barnböcker som jag lånade hem från biblioteket i fredags. Vi har också fortsatt kolla på Shrinking och sett de tre sista avsnitten av Tordyveln flyger i skymningen.
Idag ar jag tränat och ska fixa lite med bloggen. Klockan fem ska vi till svärföräldrarna på middag.
Denna veckas smakebit kommer från Dream Count av Chimamanda Ngozi Adichie, från sidan 3:
I have always longed to be known, truly known, by another human being. Sometimes we live for years with yearnings that we cannot name. Until a crack appears in the sky and widens and reveal us to ourselves, as the pandemic did, because it was during lockdown that I began to sift through my life and give names to long unnamed. I vowed at first to make the most of this collective sequestering: if I had no choice but to stay indoors, then I woukd oil my thinning edges every day, drink eight tall glasses of water, jog on the treadmill, sleep long, luxurious hours, and pat rich serums on my skin. I would write new travel pieces from unused notes, and if lockdown lasted long enough, I might finally have the heft I needed for a book.
But only days in, and I was spiralling inside a bottomless well.
