Etikettarkiv: Gatukatten Bob

by

Läst i oktober 2023

Jag trodde att jag skulle läsa mer i oktober. Under månaden deltog jag i ett readthons Becca’s Spookopoly.

De här böckerna blev lästa:

Bäst: Expedition Kanchenjunga, Järn blomman, The Absolutely True Diary of A Part-Time Indian, Delilah Green Doesn’t Care och Ronja Rövardotter.

Sämst: You People och Witch You Well

Överraskning: Delilah Green Doesn’t Care

Besvikelse: Skriften i vattnet

4856 sidor lästa

13 böcker

9 svenska

6 egna

6 i en serie

5 biblioteksböcker

4 engelska

3 Storytel

1 DNF (You People)

Utmaningar:

Köpta innan 2023: 0

Finish That Series: 0 (11/22)

Kaosutmaning 20223: 1 (34/40)

by

Gatukatten Bob

När James Bowen hittade en skadad, röd gatukatt hopkrupen i huset där han nyss fått en träningslägenhet hade han ingen aning om hur stor betydelse katten skulle få i hans liv. James levde ur hand i mun på Londons gator och det sista han behövde var ett husdjur.

Ändå kunde James inte låta bli att hjälpa den slående intelligenta hankatten, som han snart döpte till Bob. Inom kort var de två oskiljaktiga och deras skiftande, lustiga och emellanåt farliga äventyr skulle komma att förändra deras liv och långsamt läka såren från det förflutna.

Jag tyckte om att läsa boken. Boken gavs ju ut på svenska 2014 så det tog ett tag innan jag läste den. Jag hittade den i bokskåpet vid biblioteket.
Själva historien är hjärtvärmande och hoppfull, men den är tyvärr inte så bra skriven. Det är mycket upprepningar av fraser och händelser.
Det var också synd att det inte var fler bilder i boken.

Den fick tre stjärnor på Storygraph. Det är James Bowen som är författaren men jag har läst någonstans att det är en spökskrivare inblandad. I så fall är inte en speciellt bra sådan.

Det finns fler böcker om Bob:

  • Gatukatten Bob (2014)
  • Mitt liv med Bob (2016)
  • Jul med Bob (2017)
  • Bobs lilla bok om världen (2018)

Katten Bob dog 2020 efter att han blev påkörd av en bil.

 

by

En smakebit på søndag: Wakenhyrst

En smakebit på søndag

På söndagarna är det dags för En smakebit på söndag som  Astrid Therese Betraktninger  håller i. Alla delar med sig ett stycke ur den bok en just nu läser. Inga spoilers!

Efter en tuff jobbvecka bestämde jag mig för att åka ner på stan efter jobbet och köpa Amazon (Zack-serien #9) av Mons Kallentoft.Men på bussen ner kom jag på att jag skulle kolla om Biståndsgruppen hade några roliga böcker och det hade dem! Jag köpte tre böcker för 30kr (Den förlorade årgången av Amn Mah, Gatukatten Bob av James Bowen och Välkommen till Flanagans av Åsa Hellberg.)  och sedan tog jag en promenad ner på stan i solen och köpte Amazon.

Igår var det också jättefint väder. Vi var ute med katterna på altanen på baksidan av huset. Jag hann också läsa en hel del ur Wakenhyrst av Michelle Paver. Den är så bra!
Vi var också in på Skivmässan på Gasklockorna. Mycket folk och många skivor. Vi köpte varsin lp-skiva. Vi var också in på Erikshjälpen där jag köpte två böcker (Mississippi börjar i lobbyn Peabody Hotel av Lee Smith och Under Londons broar av Jojo Moyes).

Sedan fixade vi mat (potatisklyftor, kotletter (sambon), halloumi (jag).
På kvällen åkte vi in till Gasklockorna igen för då var det dags för konsert med Children of the Sün, Vokonis, Horndal och Witchcraft.

Denna veckas smakbit kommer från Wakenhyrst av Michelle Paver, från sidan sidan 19:

Maud started awake with the cry ringing in her ears. She lay in the dark, listening to her brother turn over in the other bed and Nurse’s snores rumbling through the wall. She didn’t know if the cry had been real or in a dream.
There it was again. Her stomach clenched. It was coming from downstairs: from Maman. It meant the groaning had begun. Please, please don’t let her die.
Every year Maman got the same illness and it often ended in a baby. Her middle swelled so that she couldn’t wear stays, and Dr Grayson made her take constant nips of brandy, which she loathed. Then came the terrible time the servants called the groaning, when Maman’s middle would burst and Maud would huddle in the nursery and stop her ears. 
The best way for a groaning to end was in a bloody chamberpot, as that was soonest over. Second-best was a dead baby and worst was a live one, because Maman cried when it died – which it always did. Maman was careful never to cry in front of Father, as he didn’t like it.