I En flickas memooarer söker Annie Ernaux sig tillbaka till sommaren 1958. som hon tillbringade som ledare på ett sommarkollo i Normandie. Hon återvänder till sin första natt med en man, en natt som kommer att sätta djupa spår i henne. Minnesarbetet leder fram till den unga kvinna hon en gång var, men också till utsprunget till hela hennes skrivande liv. Ett ursprung som är levande, våldsamt och smärtsamt och som bygger på skam, våld och svek.

Författaren, Annie Ernaux, berättar om sig själv i tredje person som, som en utomstående betraktare. Mannen som hon har sin första sexuella upplevelse med (jag tycker det är ett försök till våldtäkt) blir hon besatt av. Hon ska förändra sig själv så att hon duger för honom (en man som är otrogen mot sin flickvän och utnyttjar yngre tjejer). Hennes ”kamrater” på kollot är hemska med.
Boken är välskriven men jag är inte så imponerad. Jag tycker nog helt enkelt inte om författarens sätt att skriva. Jag har tidigare läst Min far & Kvinnan.
En flickas memoarer fick tre stjärnor På Storygraph.