Harriet och Wyn har varit det perfekta paret ända sedan de träffades i college – de hör ihop som salt och peppar, te och honung, sommar och sol. Det vill säga fram tills nu.
De gjorde slut för sex månader sedan. Och de har fortfarande inte berättat det för sina vänner.
Och det är därför de plötsligt delar det största sovrummet i stugan i Maine som har varit deras kompisgängs semesterställe det senaste decenniet. Deras årliga flykt från verkligheten, där de under en ljuvlig vecka får äta kopiösa mängder ost, skaldjur och dricka vin, och andas in den salta luften vid kusten tillsammans med sina absoluta favoritmänniskor.
Men det här året tvingas Harriet och Wyn ljuga för alla för att hemligheten inte ska komma ut, samtidigt som de försöker ignorera det faktum att de saknar varandra så att det gör ont. För stugan är till salu och det här är sista veckan de någonsin kommer att få vara där tillsammans. Harriet och Wyn vägrar vara orsaken till att denna sista tid blir förstörd, så de låtsas. Harriet antar rollen som den drivna AT-läkaren som aldrig startar ett bråk, och Wyn antar rollen som den avslappnade mysiga killen som aldrig låter problemen skina igenom. Det är en lysande plan (om man betraktar den på avstånd genom ett par solkrämssmetiga solglasögon). Efter att ha varit kära i flera år, hur svårt kan det vara att låtsas vara det i en vecka … inför de som känner en bäst?
Boken berättas i nutid och i tillbakablickar men allt är från Harriets perspektiv. Jag tycker om att läsa om kompisarna och hur Harriet och Wyn träffas. Men jag förstår inte hur två personer som varit ihop i åtta år kan missförstå varandra så mycket.
Jag förstår inte grejen med keramikkursersen och det Harriet bestämmer sig för att göra. Att slösa bort så mycket tid och så mycket pengar. Men jag tyckte ändå om boken och gav den fyra stjärnor på Storygraph.
Jag har läst Emily Henrys andra böcker som översatts till svenska och de andra har fått tre eller fyra stjärnor.
Böckerna:
- Strandläsning
- Sommarmöten
- Bokälskare
